Utilitarian Noise

Pamela Brown

Resa nedför minnesgatan

Trip down memory lane
Just nu är jag och barnen uppe i stockholm för att hälsa på mina föräldrar. Det är ju något speciellt med att komma tillbaka till platsen där man växte upp ändå. Jag kommer ihåg hur jag kunde irritera mig så att jag nästan gick sönder för att min pappa alltid skulle visa alla platser han brukade vara på i sin barndom och ungdom varje gång vi åkte igenom en av städerna eller byarna där han bott tidigare. Som om att någon bryr sig om vart kan har druckit kaffe, eller vart han trillat med cykeln eller vart han hade sitt första jobb. 

Men nu är jag ju exakt likadan själv. Och det är något skrämmande med det. Att komma på sig själv med att bli sina föräldrar, sådär som man lovade sig själv dyrt och heligt att man aldrig någonsin skulle bli. Jag tror att det är omöjligt att inte bli sina föräldrar vid någon punkt i livet. 

Nu tar jag med barnen, som egentligen bara vill vara ute på landet med mormor och morfar och klappa får, in till stan och åker runt på en bokstavlig trip down memory lane och visar allt jag tycker är så fantastiskt nostalgiskt. Jag visar min favorit lunchresraurang på kungsholmen där jag brukade äta lunch med mina kompisar på gymnasiet när skollunchen var oätbar enligt oss, jag visar vart vi brukade grilla och hoppa från klippor sommaren -94, jag visar vart vi hade idrott i skolan, jag visar skogen där jag sprang vilse en gång (detta vill jag knappt prata om dock eftersom att jag klassar upplevelsen som ett trauma). Jag ser i backspegeln hur ungarna blir mer och mer uttråkade, men det bryr jag mig inte det minsta om, för jag vet att dom kommer göra exakt samma sak mot sina barn.